Samvete som gnager

Jag tänkte mig att skriva en blogg skulle vara nyttigt när jag blev sjuk men egentligen är sjukdomen, eller sjukdomarna kanske är riktigare att säga, en dålig motivation till att skriva.
Det är ju egentligen inte jag, bara något som drabbat mig! Självklart påverkar det mitt liv och det upptar en hel del av mitt huvud eller tankar kanske man skall skriva. Men det r ändå petitesser i det stora hela! Det är fortfarande vad jag gör med min tid som räknas. En klyscha, jag vet, men ingen vet hur länge vi går här på jorden......

Ibland blir jag full av skratt åt mig själv. Jag går här hemma och oroar halvt ihjäl mig när katten inte kommer hem på ett dygn eller så men att mina njurar mår skit och höll på att lägga av tänker jag inte på! Jag tänker på att jag måste dricka tillräckligt mycket varje dag, äta klokt och ta mina mediciner som får mig att svullna upp till en julgris :-)

Men nånstans förutsätter jag att det kommer att gå bra! Jag blir helt galen när jag blir för trött för att göra det jag vill men å andra sidan brukar det räcka med en kort tupplur så är jag på banan igen! Jag försöker att tänka på en föreläsare jag lyssnade på för ett tag sen - Torkild Sköld. Om konsten att vara chef i sitt eget liv. Han raljerade en hel del men det är en angenäm tanke - att ta kontroll och vara chef över sitt eget liv. Det är vad jag jobbar på just nu!

Jag fick en fråga....

om jag tror på gud...... Och svarade  - Nej, det gör jag inte.
Följdfrågan blev - Varför inte?
Där blev jag lite ställd. Jag har ju aldrig trott på gud. Pappa förbjöd mig till och med att gå i söndagsskolan fast jag ville då alla mina vänner gick dit. Jag smet faktiskt dit ett par gånger men det var dels för att jag var nyfiken men också för att trotsa pappa!
Det gjorde jag ganska ofta.....
När det vad dags för konfirmationen tog mamma över och sa att jag fick välja själv. Så jag gick till första läsningen, en fredag eftermiddag, efter skolan när vi gick i sjätte klass. Jag väntade tills alla hade gått in innan jag frågande prästen om jag fick gå in och se vad det handlade om för jag inte hade bestämt mig. Han blängde på mig och fräste innan han slängde igen dörren mitt framför mig - Om inte du är kristen har du inte här att göra!
Jaha - så var det med det! Men dum som jag var så följde jag med mina vänner när de skulle gå i högmässan varje söndag. Till min morfars stora glädje skall väl kanske tilläggas för han gick i kyrkan varje söndag av tradition.
Sista söndagen jag var med så hade någon av mina kompisar med sig en violask - minns ni de tablettaskarna? Den gick runt bland alla och det var ganska mycket fniss på bänken. När asken var slut slängde någon den på golvet och då jag kan vara ganska petig så tyckte jag att det var ganska respektlöst att kasta saker i kyrkan så jag böjde mig ner i bänken för att plocka upp den.
Då tystnar prästen och spänner ögonen i mig och säger med väldig röst - Om Mona Eriksson kan vara tyst så jag kan fortsätta min predikan.
Pinsamt!! Men också jävligt orättvist då jag inte hade sagt någonting förutom hyschat på mina vänner som fnittrade hela tiden.
Morfar satt lite längre bak och han väntade på mig när jag skulle gå. Och tur var det! Jag skämdes ohyggligt men var också arg som ett bi! I kyrkodörren stod prästen och tog adjö av alla när de gick ut genom dörren. Jag och morfar var sist kvar och när vi kom fram till prästen skällde han ut mig i säker tio minuter. Jag minns inte ett ord då jag dels var arg själv och inte fick en syl i vädret men också för att jag var fascinerad för han skakade hela han. Huvudet bara vibrerade när han skrek på mig. Till slut fick min morfar nog och sa ifrån. Han tyckte väl inte att det var så farligt. Unga är ungar sa han till prästen och tog mig i handen. På vägen hem sa han att han visste att det var orättvist och han hade sett och och visste vem som hade fört oljud.
Men till kyrkans aktiviteter går jag inte frivilligt till igen. Och än idag är det bara vid dop, bröllop och begravningar som jag går dit. Ibland kan jag smita in i en kyrka för inte ens jag kan låta bli att förundras över byggnaden och rummet. Det finns så mycket i dessa väggar.
Men det har inget med religiositet att göra för mig.
Med åren har jag hittat min egen religion eller vad man nu skall kalla det.
Jag kan förstå religionens uppkomst. Man behövde ett sätt att förklara sånt men inte förstod. Men att gå därifrån till att tro på något som bibeln är något annat. Jag ser det som om bibeln är ett maktmedel som några riktigt smarta och äregiriga, troligen präster eller mäktiga män, satte ihop för att hålla människan i schack.
Det märkliga är väl att det funkar än idag!?!
Det finns några fler variationer nu för tiden men det är fortfarande helt legalt att ställa till med en massa skit i guds namn och det är helt acceptabelt att lägga sitt liv i guds händer. Ibland kan jag tänka att det skulle vara jäkligt skönt att slippa ansvaret själv men.... jag skulle aldrig klara mig med att tro att någon högre makt skulle ordna det för mig. Eller att jag skall lida nu för att få det bättre i himmelriket när jag dör.
Däremot tror jag att allt hänger samman. Hela världen är en sammankopplad enhet som vi troligen är på god väg att tappa bort med det sätt vi lever idag. Att inte inse att allt vi gör får effekter som vi inte kan förutse är rent idiotiskt!! Men, utan att egentligen påstå att jag är bättre än andra, världen är full av idioter..... Jag önskar innerligt att de kloka människor som finns därute skulle få något att säga till om men de är för få och för svaga. Pengar styr och när pengar finns med i bilden fördunklar de allt förnuft. Men blir lätt trött på allt...
Jag vill inte ha mer än vad jag behöver - varför skulle man vilja ha det? Men jag är kanske korkad.....
Nej nu får det nog vara slutpredikat,va?