Svante

Så nu har Allan/Trollet/Skrutten/Apan fått ett namn. Svante Carl Erik Norrby heter han!

Ögonkontakt

Idag fyller jag 54 år. Dagen har spenderats dels med att planera ett broderievent i slutet av mars och sen åkte jag ut till Eskelhem. Där åt vi Tacos och wienersemlor och jag fick tillfälle att umgås med sonsonen. Jag har bytt blöjor för första gången på en herrans massa år! Men det är ju inget man glömmer:-) Sen tog jag honom när Ellen duschade och Acke tände pannan. Vi satt där (se ovan) och han sov så gott i min famn. Sen öppnade han ögonen och bara tittade. Först for ögonen överallt sen stannade de i mina! Länge! Jag har lärt mig att bebisar inte kan se så bra men en vän påstår att de ser skarpt på 20 centimeters avstånd. Då har han sett mig! Jag har i alla fall berättat vem jag är och att han kommer att få dras med mig - länge, hoppas jag!

Fler bilder

I pappas famn

Kattungen Disa är nyfiken

I min famn för första gången!

Balans

Att hitta balans är inte det enklaste alla gånger. Ibland, när det handlar om en själv eller sånt man har hyfsad kontroll på, är det lättare. Men när det är ting och händelser som rör andra är det klart svårare. Just nu bakbinder jag mig själv för att ge sonen och hans nya familj utrymme. Jag vet ju att de är kloka människor som naturligtvis klarar ett spädbarn. Om jag klarade det när jag var 22 och ensam så måste ju de göra det när de är äldre och till och med två! Men urmodern i mig skriker högt! Jag och mormor Annelie borde vara där! Eller borde - vill vara är väl det mer korrekta.........
Jag vet inte riktigt varför jag har så bråttom eller är så otålig. Jag kommer naturligtvis att hinna bli riktigt trött på en skrikande bebis.
Jag får ta ett djupt andetag och göra vad jag borde (läs skall göra) göra. Ta hand om alla dammråtttor i mitt sovrum! Livet är hårt i bland:-)

Lite bilder på skrutten

 Sovande bebis

Nöjd bebis med mor

Oj oj oj.....

Jag sitter och funderar på livet! Ända sen....... hedenhös känns det som, har jag längtat efter att få barnbarn. Jag har åtskilliga gånger hotat (på skämt, förstås) sonen med att sticka hål i kondomerna om han inte levererar snart.
Och nu är det här. Det lilla knytet som har en fjärdedel av mina gener i sig. Jag hoppas att han har fått alla bra gener. Det fula, feta , dumma och sjuka har förhoppningsvis försvunnit på vägen.

Önskan om barnbarn har många bottnar - dels är det naturligtvis den allmänna "omhändertagande mamman" i mig som vill kunna dutta med en bebis:-) Men det finns fler bottnar. Det finns en basal längtan att gener skall gå vidare i livet men det är nog inte det största skälet. Det primära är nog en önskan att se att mitt barn har en framtid. Det intensifierades när jag fick min cancerdiagnos. Vår familj har decimerats från min mormors tid. Då var vi många och nästan alla bodde nära. Om inte gångavstånd så i alla fall cykelavstånd. Idag är det bilavstånd som gäller.
Sen växte familjen av naturliga skäl isär. Men jag har alltid känt att det har varit synd att inte Acke har fått uppleva denna känsla av att faktiskt ha en stor familj. Som tur är fick han en extrafamilj som är jättestor och har precis den sammanhållningen som fanns när jag växte upp tillsammans med Ellen. Och nu har deras egen familj tagit fart. Förhoppningsvis blir den också stor.

Och jag skall göra mitt allra bästa att bli en lika bra farmor för Ackes barn som min mormor var för mig. Jag måste bara hitta balansen så jag inte trampar över någons integritetsgräns:-)
Ett första steg är ju att försöka komma lite närmare. Sen kan jag ju egentligen bara finnas tillgänglig.....

Farmor.....

Idag, den 13 februari, klocka 8,54 blev jag farmor till en liten pojke. Han vägde 4275 g och var 54 cm lång. Allt gick på räls och alla mår i skrivande stund bra.
Vilka känslor det väcker! Jag har varit nära att spricka ett par timmar nu då föräldrarna själva skulle få skriva nyheten först på FB så jag har ringt runt till den närmaste släkten och berättar. Mäklaren ringde för att berätta om hur det går med husförsäljningen och han fick visst också veta den :-)
Det finns helt enkelt saker som är för stora för att hålla inom sig!
Jag hoppas att jag kan få åka ner på BB och se min sonson under dagen. Genom en glasruta dock ppå grund av dessa multiresistenta bakterier som finns. Men det gör absolut ingenting! Det viktiga är att han är frisk. Jag lär nog få umgås med honom så jag klarar mig.
Men jag längtar!!
Han lär ha fått Ackes örsnibbar och rynka i pannan!

Och här kom då äntligen första bilden!