Barnvakt

Idag har jag varit barnvakt för Svante som är knallförkyld och har dubbel ögonimflamation. Stackars unge..... Men han var mycket piggare idag trots allt och vi har haft en mysig halvdag. Sonen kom hem efter lunch och tag över. Svärdottern kom egentligen hem ännu tidigare men hon gick och la sig direkt - även hon sjuk som en gnu.
Själv kämpar jag med krampande ben (är nog lite dålig vätskad) och en ökande vätskemängd under ärret. Men på måndag skall jag till kirurgen och om det blir värre kan de säkert tömma det en gång till. Men då skall jag fota det som kom ur för det såg så jäkla häftigt ut!

Ögoninflammation och pannakakor

Just nu sover jag mycket..... jag antar att kroppen behöver det för att läka. Jag mår fortfarande förvånansvärt bra två veckor efter operationen. Nu är det fem dar kvar tills jag skall tillbaka och få veta fortsättningen på resan. Då skall jag få besked om vad de faktiskt hittade i bröstet och vilken behandling som passar just mig. Men jag är inte orolig och det förvånar mig lite. Jag trodde att jag skulle vara nervös men, nej.
Under tiden bakar jag pannkakor till sonens familj och umgås med Svante som har fått ögoninflammation och superförkylningen. Stackars lilla skitunge. Men han är så söt. Igår var mormor Annelie barnvakt hela dagen och jag åkte dit och fikade på eftermidddagen. Då fick jag både berättelser och sång till livs. Problemet är väl bara att han bara kan typ tre ord..... Men sjunka och prata kan han även om jag får gissa vad det handlar om :-)

Tömning

I dag skall jag åka in till lasarettet och tömma vätskan som har samlats i såret. Det skvalpar och spänner hela tiden. Det börjar bli svårt att skriva på datorn för högerarmen står ut på grund av bulan under armen. Men det blir förhoppningsvis bättre efteråt.
Annars funkar det fortfarande bra. Ingen smärta att prata om och det lilla som känns kommer nog från att det spänner av vätskan.

Några timmar senare är jag 4 dl vätska fattigare och av någon anledning helt slut. Jag vill inte riktigt erkänna att det här tar på mig men jag blir väldigt fort trött. Det ger sig säkert så småningom men det är halvjobbigt med trötthet och klimakterievallningar. jag tror att jag har feber hela tiden men det har jag inte. Gå och lägga sig verkar vara det enda vettiga!

Medlidande sucks

Jag har funderat lite på varför jag inte känner för att umgås med folk..... Det är för att jag inte pallar se medlidandet i deras ögon. Jag vill inte ha något medlidande! Men jag fattar ju att det är svårt att låta bli - Jag blir likadan ibland. Men aldrig mer, säger jag bara! Hädanefter blir det bara pepp för hela slanten. Även om jag skulle ligga döende så skulle jag hellre se glada människor runt mig än medlidande sådana!!
Så det så!

Två dagars sår

Ja man ser ju inte så mycket av såret ännu.....

Lite blått och´väldigt långt. Och vätskan börjar fyllas upp under fast ut åt ryggen, inte vid bröstet som jag trodde...

Varför skall man vara ledsen

Alla är så jäkla förvånade över att jag inte är ledsen för att jag har fått cancer..... Varför då? Inget blir väl bättre för att jag är ledsen? På sjukhuset sa nattsyrran att hon aldrig hade träffar nån som tog det som jag. Jag misstänker att hon trodde att jag var lite knäpp. Hon menade att de som kom in för mastektomi var ledsna och nervösa. Jag skall inte påstå att jag inte är lite nervös när jag skall sövas och skäras i. Det är väl inte så konstigt. Men att för den skull klappa ihop och ligga i en hög och gråta verkar väl väl drastiskt. Jag lever ju, har ett bra liv och jag tänker inte dö nu.
Jag inser ju att det kommer att bli en tuff behandling men jag utgår från att de har hitta detta i tid och att jag kommer att bli frisk igen. Jag tänker leva tills Svante blir stor nog att komma ihåg mig som något annat än en sjuk tant som han har vaga minnen av. Förhoppningsvis ännu längre. Jag har ju tänkt mig att få fler barnbarn också och de måste ju få samma chans, eller hur??
Jag njuter av att inte ha ont - det räcker just nu!!

Opererad

Nu är jag fått bröstcancern opererad..... Skumt!

Men det har gått väldigt bra och jag mår mycket bättre än jag trodde att jag skulle göra. Jag ligger kvar på lasarettet över natten för att se att allt funkar som det ska. 

Men  jag har träffat Svante och det funkade till och med att lyfta honom♥

Och jag är blå ända ner till midjan! 

Nedräkning

Nu är det bara några dagar kvar till bröstoperationen- På onsdag morgon skall jag till Karolinska för att få radioaktivt spårämne insprutat i bröstet. Upp till fastlandet men halv sju-båten på morgonen, vara på Karolinska kl tre och hem igen fem över nio. Sen direkt till lasarettet och klockan nio på torsdagsmorgonen är det operation. Jag börja bli som inför ett läskigt tandläkarbesök - jag blir så jäkla sömnig! Istället för att stirra upp mig och yra omkring vill jag bara sova. Märkligt!

I kväll har vi i alla fall varit på farsdagsmiddag med hela svärdotterns familj och Svante var också med. Inte en lugn stund och det är smickrande (om än lite jobbigt) att han alltid vill hänga med mig.... Men han satt still och åt i 10 minuter så ja hann få i mig middagen i alla fall. Efterrätten blev det lite si och så med :-) Men han är så fin så det är ok i alla fall.

Hur man handskar med saker och ting....

Oftast tänker jag överhuvudtaget inte på att jag är sjuk men när jag kör bil ensam så snurrar det ganska rejält i skallen. I dag fastnade jag på rädsla för döden.
Det är ju bara att konstatera att jag faktiskt kan dö av cancern även om de flesta överlever. Men tanken i sig stör mig inte.
Det som stör mig är väl snarare att om jag dör nu så kommer mitt barnbarn inte att komma ihåg mig. Jag blir en som man berättar historier om och som kanske finns någonstans som ett avlägset minne som någon som man besökte på sjukhuset eller som var hemma och sjuk. Det är en förbannat irriterande tanke!!

Så hur det än blir så måste jag överleva minst tio år till så att jag finns i hans (och förhoppningsvis fleras) minne som en person. Jävligt egoistisk, jag vet! Men det tillåter jag mig att vara just nu :-)

Själva döden skrämmer mig inte. Inte just nu i alla fall. När det väl är dags kanske jag inte är så kaxig men jag lever i övertygelsen att den energi som är jag idag försvinner ut i stratosfären och blir en del av allt annat. En ganska trösterik tanke tycker jag!

Jag vill gärna finnas i världen för min son som stöd och hjälp men om det inte skulle bli så så vet jag i alla fall att han har en fantastisk familj i svärdotterns familj som alltid kommer att ställa upp för hela hans familj.

Nu är dessa tankar inte typiska för mig. Oftast snöar jag mer på själva förloppet i behandlingen. Det är ju som tur är ganska nära i tid så det får jag ju snart veta.  Och det viktigaste är nog ändå att jag inte är rädd.

Nu har det gått ett par dagar och jag har bestämt mig för att låta dem ta hela bröstet. Det är ju ingen garnati för cancern kan ju ha spridit sig men det förhindrar i alla fall fler tumörer i det bröstet. Jag hade gärna tagit det andra med men det tycker inte sjukvården. Jag har ju egentligen aldrig varit så speciellt förtjust i mina bröst eftersom jag, till skillnad för många andra inte har speciellt känsliga bröst.......
Nu är det i alla fall bara en dryg vecka kvar tills operationen och sen vet jag nog ganska snart mer.