Många tankar blir det.....

Att få se bilder på min sons barn är häftigare än jag kunde ana. Jag har önskat länge att det skulle ske - till och med hotat att sticka hål på kondomerna om det inte blev något snart (på skämt förstås) - men det aktualiserades när jag fick min cancer. Jag vet inte om det är för att man vill sätta fotspår i världen eller bara att få lyckan av att umgås med barn igen.

Egentligen tror jag att det handlar om att få glädjen att ge mitt barnbarn samma lycka som jag själv fick uppleva med min mormor. Hon var min bästa vän i hela världen och jag saknar henne fortfarande nästan varje dag!

Att alltid veta att det fanns någonstans där man bara kunde vara och nån man kunde prata med om precis vad som helst! Det är ovärderligt! Det är det barndom handlar om!
Detta lilla liv kommer att, precis som jag, ha två morföräldrar och en farmor. Men jag skall absolut inte bli som min farmor! Hon var en "Stockholmshäxa" som inte förstod vad man sa och var allmänt elak och väldigt självisk. Det är lite skumt att omvärdera begreppet farmor men det skall väl gå - med automatik, hoppas jag!
Det är i alla fall skönt att veta att livet går vidare. Vad som än händer så finns det en fortsättning. Sen skall man väl inte ta ut saker i förtid men jag tillhör inte dem som går och väntar på att saker skall gå åt helvete. Det kommer att gå bra - så enkelt är det!

Livet går vidare

Idag kom svärdottern hemförbi på morgonen med detta:

Så fantastikst underbart! Ny uppskattad födelsedag är den 12 februari 2012. Han/hon, som går under arbetsnamnet Allan, höll sig lugn tillräckligt länge för att fastna på bild:-)

Och jag bara njuter!!

Dagar går...

För varje dag blir jag nu faktiskt lite bättre! Det är nyttigt att arbeta inser jag. Även om jag bara jobbar två timmar om dagen så har det räckt för att få igång livslusten igen och livet känns lite bättre.
Jag träffade en ny läkare häromdagen som skickade mig till en sjukgymnast för mitt vänsterben. Det var lite fascinerande då jag bestämde mig för att inte säga något om vad jag trodde och i slutändan kom han farm till precis samma slutsats som jag har gjort. Nerver i kläm - sjukgymnastik för att få hjälp att bygga muskler och kunna handskas med dem:-)
I går utmanade jag ödet och hjälpte till att mocka ur lösdriften ute på sonens gård. Jag trodde nog egentligen inte att jag skulle komma ur sängen idag men det har gått riktigt bra. Jag har en molande, odefinierbar väerk lite här och där men ingenting jag inte kan handskas med.
Det var extremt skönt att jobba fysiskt. Det är väldigt länge sen sist! Jag blev till och med svettig och det var skönt att veta att jag hade jobbat mig till svetten och att det inte bara var en klimakterievallning:-D
Idag blir det ännu en vända ut till gården och jag har tänkt mig att skala äpplen och torka för att få äppelgotter till vintern.
För övrigt har jag hittat den nya flugan Wordfued! Alfapet i mobilen. Skitkul!

Mitt i natten

Det är på nätterna jag funkar bäst. Efter en lång dag som har bestått av en hel del umgänge med svärdottern. Vi har varit i skogen i flera timmar och plockat svamp och efter flera försök på olika ställen hittade vi i alla fall  så mycket att vi kunde åka hem utan att skämmas.
Väl hemma lagade jag och bror Wallenbergare med potatis, små ärtor och rårörda lingon. Till förrätt blev det surdegsbrödet jag bakade i  går med en stuvning av dagens svampskörd.
Det bjöd vi brors flickväns Åsa på och det gick verkligen hem. Det var verkligen kanongott!
Och jag som nyss hade så mycket energi tappade plötsligt allt. Nu är armarna tunga som bly och jag undrar om jag orkar ta mig upp till sovrummet eller om jag skall sova i soffan:-) Nej det är klart jag skall sova i sängen! Jag får fortsätta det jag tänkte skriva en annan dag.........................Go'natt

Varför blogga......?

Funderar på varför jag bestämde mig för att börja blogga..... När jag satte igång var fanns det ingen egentlig tanke bakom överhuvudtaget. Bara för skojs skuld. Men efterhand som tiden går känns det som om visten med att blogga borde ju vara att ha något att säga.

Är det ett outtalat exhibitionistiskt behov jag har eller? Jag har ju alltid skrivit dagbok och det har funkat som en känslomässig ventil i alla år. Varför skulle man då vilja göra det publikt. Jag är fullt medveten om att jag inte har några världsomvälvande sanningar att dela med världen. Jag skriver inte ens speciellt bra. Som ung ville jag kunna skriva men jag insåg snart att jag är alldeles för lat för att lyckas göra ett bra hantverk.

Men tillbaks till kärnfrågan. jag är ju egentligen ingen exhibitionist. Jag är inte en av dessa som ständigt behöver bekräftelse på att det jag gör är bra. Jag tycker jag har en god självinsikt och har inga problem med att varken göra fel eller att erkänna när jag har gjort dem. Jag jobbar hela tiden på att bli mer lyhörd för andras behov och tror nog att jag lyckas hyfsat bra. De flesta verkar inte ha några problem med att säga vad de tycker direkt till mig och det är ett mål jag har i livet. Att vara så öppen med mig själv mot andra att ingen skall tycka att det är jobbigt att säga vad de tycker.
Men jag svävar bort igen...... varför skriva en blogg? Jag tror inte att jag har någon sanning att dela med världen! Skriver gör jag egentligen bara för mig själv. Och varför inte göra det i dagboksform? Det är ju på många sätt ett vettigare medium. Jag har nog alltid tänkt mig att mina dagböcker skulle kunna sparas för att läsas av mina barnbarnsbarn någon gång i framtiden så att de fick en glimt av hur deras förfader var. Men det är klart - nätet finns väl troligen också kvar:-)
Men det är nog så att jag gillar att vara publik. Jag tror inte att någon läser det jag skriver, speciellt inte som det är ganska ytligt och privat. Men om någon skulle göra det och kanske finna något nöje i det så är ju allt bra.
Jag använder ju bloggen som ett sätt att hantera mitt hälsotillstånd. Där funkar den helt klart som en ventil men också ett sätt att förklara för andra vad som händer. Det känns enklare att skriva om det istället för att prata om det hela tiden. Skulle jag prata om det så ofta jag behövde så skulle jag slita ut min familj fullkomligt:-)
Nu tjatar jag säkert en hel del också men garanterat inte så mycket som det skulle kunna vara.
Nu tappade jag tråden fullkomligt och får fortsätta en annan stund............

Storstyringskampen

I går hade Styringheim sin årliga Storstyringskamp. Där avgjordes det vem som vid Luciafesten skall krönas till nästa Baronpar. Det blev fru Cecilia Memling och Markus Odygd (Cecilia Fredriksson och Marcus Peterson) som vann den ädla kampen genom att besegra de övriga fem paren i stangstörtning, dra hank, ränne kemp, kaste varpe och,  förstås, kämpalek! Alla sex paren var "färska", det vill säga att ingen har varit varken Storstyringspar eller Baronpar tidigare. Skönt med lite nytt blod bland kronorna:-)
Själv stod jag som vanligt ganska mycket i köket - Agnes, Isabell och jag började redan på fredagen att laga maten som bestod av en massa smårätter: Kanelgurka, Rödbetor- hallon- och fetaostsallad, sockerstekta vita morötter, älg- och vildsvinsfärsfyllda svamphattar, kycklingfärspiroger, sallad på rädisor, sockerärtor och ruccola, surdegsbröd med viltlöksfärskost. Till dessert gjorde vi Paschka med bärsås. Lördagens lunch bestod av potatis- och purjolöksoppa med hemlagat brytbröd som färdigställdes över öppen eld (soppan alltså:-).
Allt var gott och bankettdeltagarna verkade nöjda. Min mage har protesterat en hel del idag när allt skulle passera stomin och min smala tarm men det var det värt:-)
Vad värre är att kroppen protesterar ännu vildare efter en hel dag utomhus. Det är så jäkla surt att inte klara av att sitta ute på kvällarna. Det var ändå en riktigt fin kväll men det minsta lilla dra sabbar kroppen totalt.
Så nu sitter jag med dåligt samvete för att jag inte orkar åka ut och städa efter mig..........
Men jag tröstar mig med att marathontitta på Game of Thrones:-D

Uppdatering

I går var jag på ögonkliniken för att de skulle undersöka om Sarkoidosen hade satt sig på ögonen. Det hade den INTE. Doktorn såg ingenting alls i mina ögon så min, lite hemliga, teori om att det faktiskt handlade om klimakteriet är troligen helt riktig:-) På gott och ont! Det är inte jättekul att kroppen går igenom dessa åldersförändringar men hellre det är ärrbildningar på organen som kan leda till att lungornas kapacitet försämras radikalt eller att jag blir blind..
Nu väntar jag bara på resultatet av datortomografin för att bli medicinskt friskförklarad. Alla blodprover var jättebra. Jag hade ett blodvärde på 150 och det vet jag inte om jag har haft någonsin tidigare. Vet inte riktigt vad jag har gjort för att få det men det  gör nog nytta att äta regelbundet och kanske framför allt - inte blöda någonstans:-)
Nu skulle det bara vara väldigt skönt att slippa smärtan i vänsterbenet. Jag hoppas att få prata med kirurgen om det när han höra av sig om svaret på datortomografin.
Men det hindrar inte att jag faktiskt börjar jobba på måndag! 25% har jag tänkt mig att starta på sen får jag se hur det går.
För övrigt väntar jag på att mina första egenbakta surdegsbröd någonsin skall bli färdiga. Jag är allt anant än säker på att det lyckas. De jäser inte alls som vanliga bröd så de första två är väldigt små. Men jag har mer surdeg i kylen så jag hoppas att jag skall få ihop bröd som räcker till 35 personer på lördag. Riktigt spännande!