Att få se bilder på min sons barn är häftigare än jag kunde ana. Jag har önskat länge att det skulle ske - till och med hotat att sticka hål på kondomerna om det inte blev något snart (på skämt förstås) - men det aktualiserades när jag fick min cancer. Jag vet inte om det är för att man vill sätta fotspår i världen eller bara att få lyckan av att umgås med barn igen.
Egentligen tror jag att det handlar om att få glädjen att ge mitt barnbarn samma lycka som jag själv fick uppleva med min mormor. Hon var min bästa vän i hela världen och jag saknar henne fortfarande nästan varje dag!
Att alltid veta att det fanns någonstans där man bara kunde vara och nån man kunde prata med om precis vad som helst! Det är ovärderligt! Det är det barndom handlar om!Detta lilla liv kommer att, precis som jag, ha två morföräldrar och en farmor. Men jag skall absolut inte bli som min farmor! Hon var en "Stockholmshäxa" som inte förstod vad man sa och var allmänt elak och väldigt självisk. Det är lite skumt att omvärdera begreppet farmor men det skall väl gå - med automatik, hoppas jag!
Det är i alla fall skönt att veta att livet går vidare. Vad som än händer så finns det en fortsättning. Sen skall man väl inte ta ut saker i förtid men jag tillhör inte dem som går och väntar på att saker skall gå åt helvete. Det kommer att gå bra - så enkelt är det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar