Vallningar och biverkningar

Nu börjar biverkningarna ramla på. Häromdan skulle jag köra en halvmil och på tillbakavägen snurrade det till så jag blev tvungen att stanna. Jag blev rejält illamående och trodde att jag höll på att få en hjärtinfarkt! Jag dog ju inte och alla typiska symptom fanns inte så jag letade mig hem i 50 km/h. Väl hemma fick jag kräkas lite och sen mådde jag så dåligt så till slut ringde jag 1177.
Där svarade en snäll syrra och efter lite konsultation med jouren så skulle jag vänta och se om det blev sämre eller bättre. Läkaren hälsade också att han trodde det var biverkningar från anti-hormonpillren och föreslog att jag skulle ta dem på kvällen i stället för på morgonen.
Detta var för en dryg vecka sen och nu tar jag dem på kvällen, svetts igenom natten och vaknar hyfsat utsövd.
Men jag har fortfarande problem med att köra bil. Ögonen vill inte vara med riktigt så jag tror det är dags för en ny ögonundersökning. Det får bli så i morgon. Då skall jag jobba till 12 och sen vara ledig i nästan två veckor. Jag får bryta semestern för att gå in och intervjua de sökande till min chefs tjänst. Spännande!

Behandling

Jaha! Så har då behandlingen börjat! Ett piller varje dag i fem år... Det tog tre timmer efter första pillret som vallningarna  fick dårpippi. Klimakteriet var ganska tufft innan tyckte jag men nu är det sju resor värre. Men har jag nu en jävla tur så räcker det med denna behandlingen. Läkaren lämnade lite öppet så ett provsvar inte hade kommit ännu. Om det är positivt så blir det någon annan behandling också men den dan den sorgen!!

Onklogens dom...

var väldigt mild och sympatisk. Jag kom därifrån med antihormonpiller och en liten brasklapp om något patologiskt prov som inte kommit tillbaka än om någon gen som eventuellt kunde öka risken för återfall. Om det provet var positivt kunde eventuellt annan behandling bli nödvändig.
Men jag håller mig till min device - Den dagen den sorgen. Just nu är jag risk och jag rider på den vågen tills jag vet mer!!!

Onkologi

I morgon är det dags för första besöket hos onkologen. Lite nervöst är det skall jag erkänna..... Jag vill ju vara helt säker på att bli frisk men jag skulle verkligen vilja slippa cellgifter. Men å andra sida - varför spekulera? I morgon bitti får jag veta vad de tänkt sig för mig. I går tog jag prov och fick bassning för att mina njurprov var för dåliga. Så det var hem och hinka resorb och vatten och se ta om dem idag på morgonen. Och de har inte ringt igen så jag hoppas det gjorde susen.

Sjuk "på riktigt"

går drabbades jag av 39,7 graders feber och slogs ut fullständigt. Jag blev ju lite nervös eftersom jag är relativt nyopererad men framåt morgonkvisten gav den med sig. Nu sitter jag uppkrupen i soffan med värmedyna för ryggen gillade inte att ligga still så länge.... Men snoret verkar ge sig och den raspiga halsen ger sig säkert också så småningom. Det är lite märkligt att vara sjuk "på riktigt" men det hade kanske varit konstigare om jag hade klarat mig med tanka på Svantes sega förkylning.

De fick allt!!!

Idag var uppföljningen efter operationen. Portlymfan var helt ren (jippie) och de hade fått bort alt när de tog bröstet. Läkaren var glad att jag ville ta hela då tumören hade börjat växa spretigt!?! Men nu är allt synligt borta så jag kommer inte att behöva strålbehandlas. Däremot kommer jag att få antihormonmedicin som skall tas i fem år (som om jag inte har vallningar så det räcker!) och antingen antikroppar (som jag inte riktigt vet vad det är) eller cellgift. Hur som helst så känns det som om jag borde köpa en lott eller något!!!!

Advent

Jag är inte ett spår religiös men advent är trots allt advent - ett skäl att få ha ljus tända! Det gillar jag nu när mörka november övergår till december. Jag skulle önska lite snör också så att marken lyser upp lite men så länge det är sju grader varmt så lär det nog dröja.
I går var det traditionsenlig julmarknad - samma julmarknad jag var på för fyra år sedan när dödsbudet om mamma kom. Sen åkte jag in på invigningen av plastisbanan i S:ta Karins ruin. Jag var med i projektgruppen vid uppstarten av projektet så det känns fortfarande som ett av "barnen". Och det blev så jäkla häftigt. Kungsan - släng dig i väggen! Häftigare mötesplats får man leta efter!!!
I dag har jag satt upp den fina kransen jag fick av svärdotterns mormor och plockat fram adventsstake och julstjärnor. Och på spisen står en fläsklägg och kokar och snart skall jag sätta i gång att skala rotsaker till rotmos. Sen skulle Svante vara här ett par timmar medan föräldrarna håller julbord för Brukshästföreningen!

Barnvakt

Idag har jag varit barnvakt för Svante som är knallförkyld och har dubbel ögonimflamation. Stackars unge..... Men han var mycket piggare idag trots allt och vi har haft en mysig halvdag. Sonen kom hem efter lunch och tag över. Svärdottern kom egentligen hem ännu tidigare men hon gick och la sig direkt - även hon sjuk som en gnu.
Själv kämpar jag med krampande ben (är nog lite dålig vätskad) och en ökande vätskemängd under ärret. Men på måndag skall jag till kirurgen och om det blir värre kan de säkert tömma det en gång till. Men då skall jag fota det som kom ur för det såg så jäkla häftigt ut!

Ögoninflammation och pannakakor

Just nu sover jag mycket..... jag antar att kroppen behöver det för att läka. Jag mår fortfarande förvånansvärt bra två veckor efter operationen. Nu är det fem dar kvar tills jag skall tillbaka och få veta fortsättningen på resan. Då skall jag få besked om vad de faktiskt hittade i bröstet och vilken behandling som passar just mig. Men jag är inte orolig och det förvånar mig lite. Jag trodde att jag skulle vara nervös men, nej.
Under tiden bakar jag pannkakor till sonens familj och umgås med Svante som har fått ögoninflammation och superförkylningen. Stackars lilla skitunge. Men han är så söt. Igår var mormor Annelie barnvakt hela dagen och jag åkte dit och fikade på eftermidddagen. Då fick jag både berättelser och sång till livs. Problemet är väl bara att han bara kan typ tre ord..... Men sjunka och prata kan han även om jag får gissa vad det handlar om :-)

Tömning

I dag skall jag åka in till lasarettet och tömma vätskan som har samlats i såret. Det skvalpar och spänner hela tiden. Det börjar bli svårt att skriva på datorn för högerarmen står ut på grund av bulan under armen. Men det blir förhoppningsvis bättre efteråt.
Annars funkar det fortfarande bra. Ingen smärta att prata om och det lilla som känns kommer nog från att det spänner av vätskan.

Några timmar senare är jag 4 dl vätska fattigare och av någon anledning helt slut. Jag vill inte riktigt erkänna att det här tar på mig men jag blir väldigt fort trött. Det ger sig säkert så småningom men det är halvjobbigt med trötthet och klimakterievallningar. jag tror att jag har feber hela tiden men det har jag inte. Gå och lägga sig verkar vara det enda vettiga!

Medlidande sucks

Jag har funderat lite på varför jag inte känner för att umgås med folk..... Det är för att jag inte pallar se medlidandet i deras ögon. Jag vill inte ha något medlidande! Men jag fattar ju att det är svårt att låta bli - Jag blir likadan ibland. Men aldrig mer, säger jag bara! Hädanefter blir det bara pepp för hela slanten. Även om jag skulle ligga döende så skulle jag hellre se glada människor runt mig än medlidande sådana!!
Så det så!

Två dagars sår

Ja man ser ju inte så mycket av såret ännu.....

Lite blått och´väldigt långt. Och vätskan börjar fyllas upp under fast ut åt ryggen, inte vid bröstet som jag trodde...

Varför skall man vara ledsen

Alla är så jäkla förvånade över att jag inte är ledsen för att jag har fått cancer..... Varför då? Inget blir väl bättre för att jag är ledsen? På sjukhuset sa nattsyrran att hon aldrig hade träffar nån som tog det som jag. Jag misstänker att hon trodde att jag var lite knäpp. Hon menade att de som kom in för mastektomi var ledsna och nervösa. Jag skall inte påstå att jag inte är lite nervös när jag skall sövas och skäras i. Det är väl inte så konstigt. Men att för den skull klappa ihop och ligga i en hög och gråta verkar väl väl drastiskt. Jag lever ju, har ett bra liv och jag tänker inte dö nu.
Jag inser ju att det kommer att bli en tuff behandling men jag utgår från att de har hitta detta i tid och att jag kommer att bli frisk igen. Jag tänker leva tills Svante blir stor nog att komma ihåg mig som något annat än en sjuk tant som han har vaga minnen av. Förhoppningsvis ännu längre. Jag har ju tänkt mig att få fler barnbarn också och de måste ju få samma chans, eller hur??
Jag njuter av att inte ha ont - det räcker just nu!!

Opererad

Nu är jag fått bröstcancern opererad..... Skumt!

Men det har gått väldigt bra och jag mår mycket bättre än jag trodde att jag skulle göra. Jag ligger kvar på lasarettet över natten för att se att allt funkar som det ska. 

Men  jag har träffat Svante och det funkade till och med att lyfta honom♥

Och jag är blå ända ner till midjan! 

Nedräkning

Nu är det bara några dagar kvar till bröstoperationen- På onsdag morgon skall jag till Karolinska för att få radioaktivt spårämne insprutat i bröstet. Upp till fastlandet men halv sju-båten på morgonen, vara på Karolinska kl tre och hem igen fem över nio. Sen direkt till lasarettet och klockan nio på torsdagsmorgonen är det operation. Jag börja bli som inför ett läskigt tandläkarbesök - jag blir så jäkla sömnig! Istället för att stirra upp mig och yra omkring vill jag bara sova. Märkligt!

I kväll har vi i alla fall varit på farsdagsmiddag med hela svärdotterns familj och Svante var också med. Inte en lugn stund och det är smickrande (om än lite jobbigt) att han alltid vill hänga med mig.... Men han satt still och åt i 10 minuter så ja hann få i mig middagen i alla fall. Efterrätten blev det lite si och så med :-) Men han är så fin så det är ok i alla fall.

Hur man handskar med saker och ting....

Oftast tänker jag överhuvudtaget inte på att jag är sjuk men när jag kör bil ensam så snurrar det ganska rejält i skallen. I dag fastnade jag på rädsla för döden.
Det är ju bara att konstatera att jag faktiskt kan dö av cancern även om de flesta överlever. Men tanken i sig stör mig inte.
Det som stör mig är väl snarare att om jag dör nu så kommer mitt barnbarn inte att komma ihåg mig. Jag blir en som man berättar historier om och som kanske finns någonstans som ett avlägset minne som någon som man besökte på sjukhuset eller som var hemma och sjuk. Det är en förbannat irriterande tanke!!

Så hur det än blir så måste jag överleva minst tio år till så att jag finns i hans (och förhoppningsvis fleras) minne som en person. Jävligt egoistisk, jag vet! Men det tillåter jag mig att vara just nu :-)

Själva döden skrämmer mig inte. Inte just nu i alla fall. När det väl är dags kanske jag inte är så kaxig men jag lever i övertygelsen att den energi som är jag idag försvinner ut i stratosfären och blir en del av allt annat. En ganska trösterik tanke tycker jag!

Jag vill gärna finnas i världen för min son som stöd och hjälp men om det inte skulle bli så så vet jag i alla fall att han har en fantastisk familj i svärdotterns familj som alltid kommer att ställa upp för hela hans familj.

Nu är dessa tankar inte typiska för mig. Oftast snöar jag mer på själva förloppet i behandlingen. Det är ju som tur är ganska nära i tid så det får jag ju snart veta.  Och det viktigaste är nog ändå att jag inte är rädd.

Nu har det gått ett par dagar och jag har bestämt mig för att låta dem ta hela bröstet. Det är ju ingen garnati för cancern kan ju ha spridit sig men det förhindrar i alla fall fler tumörer i det bröstet. Jag hade gärna tagit det andra med men det tycker inte sjukvården. Jag har ju egentligen aldrig varit så speciellt förtjust i mina bröst eftersom jag, till skillnad för många andra inte har speciellt känsliga bröst.......
Nu är det i alla fall bara en dryg vecka kvar tills operationen och sen vet jag nog ganska snart mer.

Cancer - igen!

Jaha... Så kom då beskedet att jag har cancer - igen! Jag kan inte låta bli att fundera på hur mycket man skall behöva ta. Fast man kanske får vad man förtjänar. Eller i alla fall vad man tål!
Denna gången är det bröstcancer jag har lyckats få. Som tur är känner jag mig inte särskilt traumatiserad utan jag tar det ganska lugnt.Det var riktigt hispigt innan jag kom in till doktorn men när jag väl fått beskedet så fann jag ett lugn som jag inte riktigt hade räknat med. På något sätt hade jag nog anat det även om jag inte erkände det ens för mig själv så när beskedet kom så var det mer - ok - då kör vi ett varv till då!
Jag fick jättemycket info som jag har försökt smälta under eftermiddag/kväll och nu är jag alldeles matt. Inte jobbigt matt utan mer slutkörd (som när man längtar till sängen).
Men enligt doktorn är det ingen stor tumör och hon tror att det blir lätt att få bort den. Sen får man ju se om den har spridit sig och gå vidare därifrån.
Jag har redan bestämt att den inte har spridit sig och kommer att ta den behandling jag får utan att protestera även när det innebär strålning i fem veckor i Stockholm.

Back again

Det är bara att inse att jag är en usel bloggare... Trots att det händer en hel del i livet verkar det inte finnas något behov att dela med mig av det. Eller rättare sagt - allt delas redan på Facebook så behovet att skriva känns inte så stort.

Jag njuter av att jobba heltid nu förtiden och naturligtvis av att umgås med väldens finaste barnbarn..

Sen har jag mina andra glädjeämnen - katterna

Det är så mysigt att ha dem hemma även det blir lite varmt när båda skall sova på ens ben på nätterna.

Jag har en undersökning kvar för att bli friskförklarad från tarmcancern men häromdan hittade de en knöl i mitt högra bröst som de tog prov på. Så på tisdag skall jag till bröstmottagningen och få domen. Jag är redan opererad i det bröstet för en ofarlig knöl och med lite tur är det en likadan denna gång. Och är det inte det så får jag väl handskas med det då. Lite orolig är jag men jag försöker att ta det lugnt tills jag vet mer. Och det är ju inte speciellt mycket jag kan göra åt det mer än att kämpa på.. .... Så en massa distraktion så tiden går fort är det som gäller just nu!

Nostalgi

I går var jag i Burgsvik på begravning. Det är ca fem mil hemifrån mitt. På vägen dit körde jag förbi mitt gamla hem i Klinte och vidare längs kusten söderut. Det är ju absolut inte första gången jag åker den vägen men jag minns inte att jag kört den ensam på länge.

I vilket fall som helst började jag tänka mig tillbaka när jag körde vägen mellan Klite och nedre Fröjel. I åtta år cyklade jag den vägen i alla väder. Mellan åldrarna 7-15 cyklade jag dagligen, oftast två men ibland fyra gånger. Och det var för att komma till Gannarve gård och hästarna jag älskade över allt annat! I dag har jag svårt att förstå att mamma släppte iväg mig på cykel varje dag i vilket väder som helst bland timmerbilar och annan trafik. Nu var väl inte trafiken lika omfångsrik som idag men ändå! Och aldrig använde man lyse. Då hade man ju dynamo som drev lyset och det orkade man ju inte så jag mins inte att jag nånsin hade lyse på kvällarna när man skulle hem.

Ibland var vi fler som cyklade tillsammans men det var lika vanligt att jag cyklade själv. Jag minns silvermånenätter som var helt fantastiska och vinterdagar när man hade halsduk för ansiktet och den frös till is framför ansiktet på en. Och för att inte prata om nygel (har ingen aning om vad det heter på svenska:-) på låren som värkte så jag trodde jag skulle dö när mormor satte mig framför vedspisen så jag skulle tina upp.

Det finns säkert hästtjejer som gör likadant idag men jag tror att de flesta blir skjutsade av föräldrar....
Och jag vet inte om jag kan säga att det var bättre förr. Men jag kan lugnt säga att det var skönt att få vara en egen person och inte bara ett barn!

Kanske ett ljus....

I dag har jag hälsat på min favvodoktor! Han är så jäkla bra att jag bara vill pussa på honom. Men det passar sig naturligtvis inte! Han är en modern läkare som man får maila till. Och han debiterar en inte för mailkonsultationen. Sånt gillar jag :-)
Och när jag kommer med något förslag på vad som kan vara fel (för ingen vet) så är han villig att testa på alla tänkbara vis. Testerna har redan startat och nu har vi kommit överens om hur det skall fortsätta. Jag skall inte gå in på detaljer för de är ganska äckliga:-) Men jag gör vad som behövs!
Så en 25%-ig sjukskrivning och en plan . Det känns bra!

Ibland vill man bara krypa under täcket...

Idag blev en konstig dag! Den började hyfsat (om man bortser från att jag sov alldeles för länge) med en ganska lugn frukost sen åkte jag på barnloppis. Hittade lite prylar till lillkillen som fyller ett år om drygt en vecka. Sen hade vi möte om sommarens läger under Medeltidsveckan. Det verkar kunna bli ett i år också men eftersom jag inte litar på min kropp så har jag sagt ifrån att jag fixar prylarna nu innan, sånt som kan göras via telefon. Resten hoppar jag över! Jag har sagt ifrån mig alla föreningsaktiviteter just nu. Det känns som om det är dags att ta hand om mig så jag blir frisk i stället. Den energi jag har lägger jag på mig själv och världens sötaste barnbarn. Och på att försöka jobba heltid!

Men nu flöt jag iväg! När jag kom hem så funderade jag på mat och kom på att vi hade räkor i frysen. Sagt och gjort - jag fixade en gratäng som är jättegod. Men när jag skulle lyfta ur den ur ugnen så blev det något fel på sakerna som gallret ligger på så allt slant iväg och jag tappade hela skiten på golvet! Så i kväll har jag skrapat mat från ett måttligt rent köksgolv...... Det var inte riktigt så gott som det brukar!

För övrigt så har jag fortfarande en jävla värk i muskler och senor som värktabletter inte hjälper speciellt mycket mot. Men jag har kommit tillbaka till min magdoktor och han lyssnar i alla fall på vad jag säger och försöker hjälpa trots att det inte är hans områden alltid. Jag har varit och kollar mina binjurar för att se om de producerar kortisol som de skall och de funkar som de skall.

I förra veckan la jag fram en ny teori för läkaren som jag har funderat på ett tag. På nyårsdagen åkte jag in till lasarettet eftersom jag hade varit magsjuk några dagar. De kollade mina värden, gam mig en påse med vätskeersättning sen fick jag åka hem igen. Det märkliga var att jag mådde väldigt bra i en dryg vecka efter det. Knappt någon värk överhuvudtaget! Så jag frågade om han trodde att värken kan hänga ihop med att jag inte lyckas vätska upp mig tillräckligt genom att dricka. Han blev eld och lågor så nu skall jag göra en vätskeutredning..... Tänk om det kan vara så enkelt? Jag hoppas!!!!