Oj oj oj.....

Jag sitter och funderar på livet! Ända sen....... hedenhös känns det som, har jag längtat efter att få barnbarn. Jag har åtskilliga gånger hotat (på skämt, förstås) sonen med att sticka hål i kondomerna om han inte levererar snart.
Och nu är det här. Det lilla knytet som har en fjärdedel av mina gener i sig. Jag hoppas att han har fått alla bra gener. Det fula, feta , dumma och sjuka har förhoppningsvis försvunnit på vägen.

Önskan om barnbarn har många bottnar - dels är det naturligtvis den allmänna "omhändertagande mamman" i mig som vill kunna dutta med en bebis:-) Men det finns fler bottnar. Det finns en basal längtan att gener skall gå vidare i livet men det är nog inte det största skälet. Det primära är nog en önskan att se att mitt barn har en framtid. Det intensifierades när jag fick min cancerdiagnos. Vår familj har decimerats från min mormors tid. Då var vi många och nästan alla bodde nära. Om inte gångavstånd så i alla fall cykelavstånd. Idag är det bilavstånd som gäller.
Sen växte familjen av naturliga skäl isär. Men jag har alltid känt att det har varit synd att inte Acke har fått uppleva denna känsla av att faktiskt ha en stor familj. Som tur är fick han en extrafamilj som är jättestor och har precis den sammanhållningen som fanns när jag växte upp tillsammans med Ellen. Och nu har deras egen familj tagit fart. Förhoppningsvis blir den också stor.

Och jag skall göra mitt allra bästa att bli en lika bra farmor för Ackes barn som min mormor var för mig. Jag måste bara hitta balansen så jag inte trampar över någons integritetsgräns:-)
Ett första steg är ju att försöka komma lite närmare. Sen kan jag ju egentligen bara finnas tillgänglig.....