Funderingar

I fredag sköt en galning ihjäl över 80 barn och ungdomar i Norge. Fasansfullt! Men jag fastnar ändå i mina egna reaktioner. Det är verkligen fruktansvärt - förnuftsmässigt förstår jag vad som hänt och tycker naturligtvis att det är så hemskt att jag knappt kan förstå. Men känslomässigt fattar jag inte och kan inte ta in det alls. Frågan jag ställer mig är naturligtvis om det är för stort, för hemsk eller för oförståeligt... eller är jag så förstörd att jag verkligen inte är empatisk nog. Eller är det för långt bort? Kan det vara så att min device "att lägga energin på sånt man kan förändra och släppa det man inte kan förändra" ställer till det för mitt känsloliv. Jag vet inte men jag kommer helt klart att fundera länge - för det är ju något som jag borde kunna förändra:-)